Berättande konst 2

20220407

När jag nu är inne på berättande konst, så fick jag idag hem ett originaltryck av Hans Arnold – Penselns Häxmästare och kult-illustratör. En berättande bild, som man idag lätt kan associera med kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Alla känner apan, men apan känner ingen. Han som roar oss, som ingen tar på allvar. Ska han släppa granaten eller inte. Omgiven av döskallar, sönderskjutna hus och stridsvagnar. Ordnar för mod och tapperhet. Illustrationen heter Harmagedon, vilket hänvisar till den överhängande katastrofala kampen mellan gott och ont.

Hans Arnold, känd för sina skräckbilder, men även för sina sagomotiv – Bland tomtat och troll - och surrealistiska bilder. Jag mötte honom i mina tidiga tonår i tidningen Allers, som min mamma prenumererade på. Hans bilder kan man sitta och titta på hur länge som helst och hela tiden hitta nya detaljer.

Arnold har sin egen stil och uttryck, men jag ser ändå paralleller till Hieronymus Bosch och andra symbolister från renässansen. En svartsyn som speglar den politiska  situationen i Västeuropa under andra halvan av 1400-talet, när järnridån var permanentad genom Europa på 1970-talet och dagens konflikt i Ukraina.

Eva-Lena

Berättande konst

20220405

Peter och jag har gjort många resor - både korta och långa - under våra 40 år tillsammans. Vårt gemensamma intresse är förstås kultur och konst, så många museer och gallerier har det blivit både inom Sverige och utomlands.

Under pandemin har vi suttit i TV-soffan och tittat på de få kultur-och konstprogram som finns. Senast på SVT. Georgia O´Keeffe, Basquiat (som vi även fick möta i Andy Warhol dokumentären på Netflix) och många fler.

Men inget går upp mot att vandra mellan verken på ett museum. Att fastna framför Brugel på Uffizierna i Florens, Botanisera mellan verk av Caravaggio, Rubens, Rafael, Michelangelo . Leornado de Vinci på Louvren i Paris. Kafka i Prag och de små gallerier med ryska konstnärer. Louisiana i Danmark med Giacometti, Gaugain, Picacco. Statens museum för konst i Köpenhamn, där man kan få se grafiska blad av mästarna i källaren, framburna av anställda med vita handskar. Du får även bläddra själv med vita handskar på. Glypoteket i Köpenhamn. Hieronymus Bosch i Lissabon.

Men även stor konst i Sverige alldeles nyligen. Vandalorum med Charlotte Gyllenhammars skulpturer. Göteborgs konstmuseum med Hasselblads Center. Framför oss ligger besök hos Halmstadgruppen och Gislaveds museum.

Jag är väl allätare. Jag vill gärna att konstverken berättar en historia eller ett ögonblick i en pågående berättelse. Inte på ett sätt som man läser en bok, utan ett mer utvecklande sätt åt många olika håll. Man kan dela in en berättande konst i olika delar, som lägen, stilar eller tid. Som i Bruguels målningar eller symbolspråket hos Hieronymus Bosch. Nutidens berättande finns som ex. i Olle Skagefors porträtt, Åke Johansson grafiska blad med flera. Att möta Basquiat, egentligen en kludd, men som berättade på ett kraftfullt och färgrikt sätt berättelser som berör och tar tag i en.

Eva-Lena

En runda till

2021 10 18

För första gången arrangerades konstrunda i Uppvidinge kommun, med samlingsutställning i Lenhovda och öppna ateljéer.

Eva-Lena och jag ställde ut tre bilder var i Lenhovda och ordnade två små utställningar i huset. Det var mer folk än vi förväntat oss på vernissagen i Lenhovda och det var mycket stimulerande att möta publik, kommunpolitiker och alla inspirerande kreatörer.

Så den delen var vi mer än nöjda med. Däremot var det ingen större trängsel hemma hos oss och det var inte några större svårigheter att hålla Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men de som besökte oss var precis de människorna vi ville träffa.

Att det bildades en konst och kulturförening i kommunen för att få fart på saker och ting är positivt – ensam är stark, men gänget är vassare.

Så, om inte förr, är ni välkomna nästa år på en runda till, till oss i det inte alls så mörka Småland.

Peter och Eva-Lena

Saknad

Det är så sorgligt

och det drisslar

tappad, glömd, förlorad

väntar och ytterligare en stund

en evighet

kärleken var så äkta

varm och mjuk

oumbärlig

fluffig, fin och nytvättad

och nu – en gatukanin

aldrig mer lyft ur en magikers hatt

det drisslar

och allt är så sorgligt

Sommarnattsdröm

Kyssbär till min älskade

röda

som hennes hjärteblod

persikan smeker mjukt

mina läppar

rodnar 

”Låt hjärtat va med”

21 06 27

Nu är det tillfälligt stiltje på skapandefronten, allt på grund av ett hjärta. En infarkt.

Livet kan förändras på bråkdelen av en sekund. Mycket har hänt under de sista åren som verkligen har fått oss att känna tacksamhet för livet. Det är viktigt att tala om för den man älskar att man faktiskt älskar dem. Kramas och pussas. Att stanna upp och andas och betrakta allt som man tar för givet. Vår frihet och vår hälsa.

”Carpe diem”, fram till april var det bara en floskel för mig – två ord som jag trodde att jag förstod innebörden av.

Det finns något djupt existentiellt i att känna att det finns ett skyddsnät runtomkring mig. Tacksamheten över att ha en familj som är närvarande och evigt stöttande och trogen. Glädjen och lugnet vid insikten att jag alltid har ett helhjärtat stöd av de som visar närhet och sin kärlek.

Chocken av orkeslösheten. Tacksamheten för att jag lever här och nu. Det kom ingen varning, inga tecken, det finns ingen tid att göra om. Man går igenom händelsen gång på gång. Man lägger pussel och letar efter de bitar som saknas. Man måste få ihop bilden, måste förstå, men man förstår ändå inte varför.

Det handlar inte om att komma tillbaka där man var innan, det handlar om att ta sig framåt, mot något nytt. Leva ännu mer kreativt. Låta allt ha sin tid.

Eva-Lena

Önskan

Jag vill skriva med svart tusch

på nattens himmel

så att du kan läsa mina ord

när du drömmer 

Peter

Utmattad

Glömskan snubblar fram
håller sig i väggarna
är det så
har du sagt det
hur var det nu igen
jag minns inte

Två små rum
en toalett
hall och ett kök
hela världens minnen
yr som damm
i motljusets fängelse

Orken yrseln oron
Tryter faller kväver
Livet saktar in
tunnas ut
förflyktigas
I ensamhetens evighet

Tick tack Tick tack

Tack

Peter

Dockteater

2021 04 16

Citat om Barbiedocka idag; ”Om Barbiedockan hade varit en levande kvinna hade organen inte fått plats i hennes kropp”

”Då – ett skönhetsideal med liten hjärna. Idag - fortfarande ett skönhetsideal, men med hjärna och stora krav på intelligens och fina jobb, som sätter för mycket press på dagens kvinnor”

Numera diskuteras det om hennes ben, bröst och midja, de finns de som säger att hon är en skadlig förebild, men för mig och alla småtjejer var och är hon bara en docka.

Min Barbie, Ken och Skipper finns fortfarande kvar. Barbie med hår i en krans runt ansiktet (resten skalligt), hon är alltid tvungen att ha hästsvans - Skipper däremot har rött hår i remsor över skallen och Kens är påmålat (inte så viktigt). Både då som nu har Barbie vunnit kriget om småtjejernas (och tanternas) själar.

Min mamma fick stuvbitar från min fasters tygaffär, som hon satt och sydde Barbiekläder av. Samma glädje då som nu för olika generationer. Nu är vissa av de kläderna tvättade och renoverade, för vissa saker går aldrig ur modet, till lilla A:s dockor.

Nu sitter jag i min tur och stickar kläder till min sondotter och båda har vi lika roligt. För lilla A älskar Barbie och gillar att klä på och av henne. Jag i min tur tycker, förutom att göra lilla A glad, att det är en rolig form av micro- skapande. Modedesigner i det lilla – Barbiedockornas ”Coco Chanel”. Sitta och fundera ut olika kreationer, byxor – tröjor – koftor – kjolar -klänningar. Accessoarer som väskor, skärp, smycken (tiaror av gamla broschar eller örhängen av knappnålar).

En annan docka är marionettdockan. En väldigt kulturell skapelse. När vi var i Prag för några år sedan var vi inne hos många dockmakare, som visade och sålde sina konstverk. Jag var helt förälskad, framförallt i dockornas händer. Tyvärr kostade den billigaste dockan motsvarande 15.000kr. Men en dag hamnade vi i en källare, och vad hittade vi där? Jo, en skulptur med enbart två dockhänder, skulpterade av den kända konstnären Pavel Truhlár och inte allt för dyrt.

Hemma hänger en ”Djävulsdansare”, en marionettdocka från Sri Lanka, antik och sliten. Köpt i Unawatuna där vi bodde. Byn är känd just för sina djävulsdanser. Byborna samlades runt denna schaman när någon var sjuk, en form av exorcism.

Uppe på vinden, har vi en HC Andersen dockteater i papp, dockorna sätts fast i pinnar och förs på så sätt över scenen. Dekoren byts ut allt efter saga och är tredimensionell.

Lek med dockor – Dockteater är när någon förmår att ge en docka liv, dvs. den rörelse de är byggda för och bygga upp en berättelse – en saga. Att sätta fantasin i rullning, bygga upp scener, skapa och underhålla.

Eva-Lena

Kuggad

2021 04 04

Den gnäller, gnager, gnirkar
slits ut, går sönder, segar ut
rostar, ruttnar, retarderar

Kuggarna knarrar och axeln
kroknar, krasar, kollapsar
Lappad, lagad, luggsliten
gammal, gisten och glapp
utkörd, utpumpad, utklassad
oekonomisk, onyttig och omodern

Verket är slut
funktionens mening
flyter som vrakgods
på ett hav av glömska
Utslängd, utpumpad, utarbetad, utarmad
orkeslös
nedbruten, nedlagd, negligerad

Maskinen sjunker
ner i onyttighetens glömska
vakar, vilar, väntar, vegeterar
Tidens tickar i dödsurets takt

Och forsen flyter återigen
frustande, fräsande, fri

Våren ler

Peter

Ju förr desto bättre

2021 03 28

Ovanstående rubrik är lånad av vännen och ordekvilibristen Per Rudin och ska enligt min tolkning ses som en ironisering över alla som tror att allt var bättre förr.

Jag måste erkänna att jag med en viss förtjusning följer den store M B:s blogg. Ofta är det någon av alla hans sanningar om fotografi och fotografer som roar och som får fart på blodomloppet. Och ja det finns en del äldre bilder i hans produktion som jag rankar högt och hans blogg är som sagt i många stycken läsbar. Men idag ser jag honom, tillsammans med mig själv och många andra i vår ålder, som en gnällig gubbe som missat tågbytet i Hallsberg. I ett av hans senaste inlägg kritiserade han dagens digitala fotomiljö. En åsikt som jag starkt opponerar mig emot.

Teknikutveckling
Det har inträffat ett flertal stora tekniksprång inom fotografin sedan Joseph Nicéphore Niépce uppfann Heliografin 1826. En utveckling som har sina paralleller inom trycktekniken. Själv kom jag i kontakt med kameror och mörkrum någon gång runt 1960 tillsammans med min far. Jag började på allvar utforska kamerans möjligheter som ett kreativt verktyg i mitten av 1970-talet och fick jobb som pressfotograf på tidningen Östra Småland 1981.

Östran var en liten tidning, med knappa resurser – men med en kreativ redaktionsledning som tidigt såg fördelarna i en digital redaktionsmiljö. Så någon gång runt 1991–92 fick jag tillgång till Photoshop, vilket revolutionerade fotografens interaktion i den redaktionella miljön. Innan Photoshop så skildes reportern och fotografen vid ingången till redaktionen och jag försvann under någon timma in i mörkrummet för framkallning och kopiering. När mina bilder var klara presenterades de för en reporter som skrivit klar sin text och i värsta fall för en redigerare som redan lagt in texten på en sida. Många gånger blev resultatet att andra värden än bilden styrde layouten. I och med den digitala processen flyttade fotografen ut i ljuset och bilden fanns med från början i det redaktionella arbetet.

Digital fotoverkstad
Idag arbetar jag med foto i en helt digital miljö och jag ser bara fördelar med de nya metoderna för berättelser i bilder som denna teknik erbjuder. Högre precision i hela produktionskedjan. Färgbild eller svartvitt är idag en fråga om bildens budskap och inte en kostnadsfråga. Över huvud taget låga produktionskostnader. Ingen direkt uppstartstid av mitt digitala mörkrum. Inget pyssel med ohälsosamma kemiska substanser. Bättre arkivmöjligheter. Högre kvalitet på arbetsmaterialet. Färre felvariabler. Direkt och snabb tillgång till digitala plattformar/kanaler. Hög kvalitet i printmiljön. Listan går att göra längre.

Ibland, när jag ser min Focomat på vinden, blir jag självklart sugen på mörkrum. Men det suget handlar inte om att göra bilder. Det handlar snarare om minnet av en speciell arbetsplats, där mörkrumsljuset och lukten av gammalt fix är en del av mitt yrkesliv.

Det enda som oroar är om jag, en gnällig gammal gubbe, ska ha förmågan att kunna vara delaktig i nästa tekniksprång.

Peter

Vad är meningen?

2021 03 02

”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud” (Johannesevangeliet kap. 1).

Alltså – ordet krävs för skapandet och ordet är heligt. Ordet är en accepterad kulturell kod som bygger på olika kombinationer av ljud. Genom att gruppera dessa ljud skapas orden. Ordens syfte är beskrivande. Initialt kan det tänkas vara imitationer av naturligt förekommande ljud i omgivningen. – Scch! (Varning, var tysta det finns en orm i gräset!)

Ljudbildernas komplexitet ökas när man lägger till en abstrakt innebörd för ljuden. Mat, jag, du, ont, sjuk, vatten och så vidare. Genom att sätta samman flera olika ljudgrupper – ord (fonem) kan vi skapa meningsfullheter. – Jag har ont, är nog sjuk. Kan du hämta mat och vatten.

Språkets gränser
Avkodningen av språket är kopplat till geografi och i förlängningen till maktutbredning. Här hittar vi dialekter och nationalspråk, som i dagligt tal handlar om nationalism (och då inte i sin negativa form). Några språk räknas som universalspråk, för förståelse över olika former av gränser som politik, handel och yrkesutövning. Klassiska språk som har varit gränsöverskridande är den antika grekiskan, latinet och franskan. Idag är engelskan (ursäkta alla fransoser) det språket som fungerar bäst i ett globalt perspektiv.

När territoriella maktområden etablerades med fiskala, juridiska och administrativa behov utvecklades ett symbolspråk. Här har fonemets betydelse överfördes till en skriven/ritad/huggen/ristad symbol. Ordets hantering som symbol har varit anpassat till de verktyg och de medium med vars hjälp ordet bevaras för senare uppläsning. Sumererna använd lertavlor till sin kilskrift, egyptiernas bildskrift lagrades på papyrus (kanske dagens ord för papper) och höggs i sten. Högg i sten gjorde även romarna men de använde sig också av vaxtavlor för anteckningar och man skrev med en stylus (här hämtar vi nog ordet stil, som i skrivstil, handstil och snyggt uppträdande). Våra förfäder i Skandinavien under järnålderns senare del tvingades omforma de vedertagna symbolerna från den förfinade världen så att de kunde ristas på trä, ben och större stenar.

Magi
Att kunna avkoda de lagrade symbolerna var få förunnat och omgavs med en viss mystik. Hoc est enim corpus meum filioque, vilket är en del av den kristna trosbekännelsen som inleder nattvarden och betyder ”Detta är min lekamen och av sonen” – men i folkmun blev det trollformeln hokus pokus filiokus.

Att hantera orden meningsfullt, att sätta samman dem på ett sådant sätt att det ger lyssnandet och läsandet ett högre värde har funnits, vad vi vet, sedan Gilgamesheposet ristades på lertavlor i Mesopotamien någon gång mellan 2 100 och 2000 före vår tidräkning. Homeros berättade sina traderade legender för massorna i Grekland och skolor för vältalighet växte upp som svampar ur jorden. Att tala på rätt sätt gav makt i rättssalen, senaten och inför populasen. Men den kunskap som huggits i sten under antiken blev hugget i sten under hela medeltiden.

Dessa absoluta sanningar var så svåra och kostsamma att framställa att de hölls fångna till bokhyllorna med kedjor. Inte förrän Johannes Gutenberg runt 1450-talet började trycka böcker med flyttbara återanvändbara typer som bokutgivningen blev mer allmän, om än bara för de som hade råd och kunde läsa. Den påföljande renässansen gav de första signalerna att gamla sanningar inte alltid var just sanna och några fritänkare brändes på bål. En sed som i modern tid replikerats men nu har det handlat om böcker inte skribenter.

Böckernas mening spred sig och med den kunskapen som gav upphov till ny kunskap som sedan spred sig – och så vidare. När väl industrialismen vaknat blev behovet av att kunna läsa varningstexter på maskinerna och förstå manualerna för skötseln av dessa så stor att allmänheten sågs behöva utbildas i de mest rudimentära kunskaperna som läsning och räkning. Idag är kraven på kunskap och ofta av den mer specialiserade typen så stor att den nationella utbildningsnivån jämförs internationellt och är ett mått på vår förmåga att möta framtiden.

Meningen med ordet
I och med Gutenbergs typer, den industriella revolutionen, elektrifieringen av samhället med flera nydaningar har ordets mening föst in i en kommunikationsfålla. Nya verktyg som blyertspennan, kulspetspennan, skrivmaskinen, nya tryckerimetoder, datamaskiner, överföringsmetoder och lagringsmedier har fötts. Internet innebär, som synes att vem som helst, kan tycka vad som helst och det finns någon som läser, tycker och reflekterar. Därför är det rätt roande och följa debatten om ”bokdöden” där läsandet hotas av lyssnandet på ljudböcker. Men det är ju bara en gammal kommunikationsteknik, som har kommit tillbaka i en ny förpackning. Homeros berättade för de gamla grekerna, Urakaipa drog skrönor för familjen runt stockvedsbrasan och Katarina Ewerlöf är Sveriges mest lyssnade ljudboksröst. Så, det handlar fortfarande om att örat och munnen måste hantera och avkoda fonemen, handen forma symbolen och ögat lösa/läsa koden.

Så meningen är förstås att förstå och bli förstådd.

Peter

Hur?

2021 02 15

Frågan hur handlar om hur jag fotograferar. Det handlar därför om en eller flera metoder jag använder när jag tar bilder. Och allt hänger på något underligt sätt samman från då jag i mitten av 1970-talet knäppte mina första bilder med en Canon Tlb och hur jag idag 45 år senare hanterar mina motiv.

Som så många andra fotografer före mig har konstaterat så handlar fotografering om att promenera och gärna gå lite vilse. Det unika hittar man inte längs de stora stråken och de mest uppenbara situationer. När jag började arbeta på tidningen Östra Småland noterade jag fenomenet ”fotografis socialis”, den sociala fotografen – eller ryggsäcken, som för att inte missa bilden arbetade tätt samman med de andra fotograferna.

Bilden i fokus
Tekniken har alltid varit underordnad bilden. Men det finns några verktyg som gör att jag känner mig bekväm. Ett (eller två) kamerahus i småbildsformat (24x36 millimeters negativformat). Tre objektiv – 35 millimeter, 105 millimeter och 300 millimeter. En smidig axelväska. Och ett par sköna promenadskor anpassade till rådande väderleksförhållande.

Analogt och digitalt
Under de första decennierna togs mina bilder enligt receptet Tri-X (svartvit film) och D76 (framkallningsvätska). Färgfilmen kom inte på allvar in i mitt liv förrän några år in på 1990-talet då Photoshop introducerades på redaktionen i syfte att kapa materialkostnader och färgbilden blev ett säljargument för tidningsledningen. Här undrar du säkert om jag saknar mörkrummets mystik? Nja, egentligen inte. Det var mycket meck med vätskor och annat innan bildarbetet kunde dra igång. På tidningen så hamnade man i ett vacuum under någon timma innan man kunde presentera bilderna för reportern. Den digitala bildbehandlingen innebar att fotografen flyttade ut i produktionen och blev en likvärdig del i det redaktionella arbetet. Trots att jag har både analoga kameror och en komplett mörkrumsutrustning så ser jag fördelarna med att hantera bilderna digitalt.

Jag tar bilder
Jag är inte mycket för att arrangera mina bilder. Ska jag vara ärlig så är jag rent ut sagt dålig på ljussättning och regi. Däremot tror jag mig ha ett bra öga för när förgrund, bakgrund och objekt smälter samman till en intressant enhet. Jag rör mig i rummets tre dimensioner och letar efter de ögonblick när motivet, ljuset och omgivningen ger förutsättningarna för en bra bild.

Bildserier
I en biografi om Edvard Munck, som jag läste i tonåren, talade han om sin livsfris – och hämtade ordet från hyllan över öppna spisen där man ställer minnessaker. Han menade att han återkom till samma motivkrets hela tiden.

Jag har inte disciplinen att hantera ett bildprojekt i taget. Det är för många andra bilder som distraherar mig. Det jag noterar nu när jag arbetar med att sammanställa mina bilder är att de går att gruppera dem i väl avgränsade grupper/serier och flera av dessa har funnits med mig från början.

Aldrig och alltid

Det går att slå i en spik med en träsko, men det blir oftast inte så bra. För mig har alla ”yrken” sina speciella uppsättningar av verktyg och därför använder jag inte en telefon när jag plåtar. Dom få gånger jag inte haft kameran med mig och tagit en bild med mobilen har jag inte vetat vad jag ska göra med bilden i efterbehandlingen. Det är något som fattas. Jag tror att det handlar om brist på den taktila känslan och brist på de valmöjligheter som gör fotografering till ett hantverk.

Peter

Varför?

Det finns bara sex frågor som man kan ställa sig själv och andra. Var, när, hur, vad, vem och varför. Det intressanta är att svaren på dessa frågor är oändliga – beroende på till vem och i vilken kontext de ställs.

Jag följer några bloggar och webbsidor som har bilder som gemensam nämnare. Det jag noterar är att jag bara följer manliga fotografer som har passerat bäst före datumet. Män som har en tendens att framstå som gnälliga gamla gubbar. Så om du har tipps på intressanta bloggande fotografer (kvinnor och män) så tackar jag för tipsen.

Så nu är det dags. Dags att sälla mig till dinosaurierna och försöka svara på frågan varför.

Till frågan
Det började någon gång under de första åren på 1970-talet då jag kände ett pubertalt behov av att uttrycka mig. Med några konstnärsbiografier i ryggsäcken (El Greco, Munck och Picasso) fattade jag penseln och upptäckte omgående att vägen till att bemästra alla delar av måleriet var oändligt lång. Som jag minns ett citat från Picasso så sa han typ att ”det krävs en 80-åring för att måla som ett barn”. Men försäkringspengarna från min första bil (en mycket begagnad Wolksvagen 1 500) räckte precis till en systemkamera. Eftersom jag hade en far som plåtade professionellt i slutet på 1950-talet och början på 60-talet och jag körde målkameran på Kalmartravet under några år i början på 1970-talet hade jag rudimentära kunskaper i mörkrumsteknik. Så det kändes som en genväg till bildskapandet.

Så sedan dess har det i princip dagligen hängt en kamera på mina nu rätt söra axlar. En optisk apparat som blivit en vana och en del av min identitet.

Verktyg och identitet
När man nu tittar tillbaka så finns det flera svar på frågan varför. Det första svaret är behovet hos en tonåring att hitta ett uttryck. Under 1980 och 90-talet var det en försörjning som pressfotograf. Under det första decenniet på 2000-talet var kameran en del av min roll som reporter och informatör.

Det intressanta är att under de senaste 10 åren, då kameran inte har varit ett verktyg för mat på bordet, har jag i mitt bildskapande närmat mig glädjen och nyfikenheten hos den unga mannen som lärde sig hantera bilden genom att göra alla de fel och misstag som det bara är möjligt att göra.

Peter

I ett hörn av trädgården

2021 01 25

Kommer ni ihåg filmen ”Hjälp jag krympte barnen” 

Ett av mina projekt är att skildra detta microuniversum. Jag ligger platt på magen med ett macroobjektiv på kameran, för att sen kunna föra över min lilla värld på duk med oljefärg - skalbaggar, spindlar, steklar, myror, daggmaskar, fjärilar, humlor och bin.

På tal om bin – jag har haft förmånen att bli upplärd av grannen, som fångade en svärm vilda bin i tonåren och började sin karriär som biodlare. Vi har nu två bikupor i ett annat hörn av trädgården. Just nu har de gått i klot – motsvarigheten till björnarnas ide.

Jag läste nyligen en roman som heter ”Binas historia”, av Maja Lunde – tre historier om biodlare på 1800-talet, år 2007 och 2098. Även om detta är en roman är den ytterst aktuell och visar vad som händer nu och hur mycket värre det kan bli i framtiden.

Hotet mot den biologiska mångfalden är ett av världens stora problem. Miljöförstöring och klimat kris är hot mot oss alla – stora som små varelser. Det handlar inte enbart om ekonomi, utan om allas vår överlevnad.

Det är svårt att räkna insekter, men det finns alarmerande rapporter att över 25% av insekterna har försvunnit. Om bina tystnar är det allvarligt – då kanske vi måste pollinera själva, som det skildras i Binas historia - 2098.

Jag respekterar våra bin, humlor, fjärilar och alla andra insekter som hjälper våra växter att blomma och bära frukt. Inget gift kommer in i vår trädgård. Dessutom göder de min fantasi med sin egen lilla värld.

Eva-Lena

Och nu då

2021 01 21

Nu, när Donald är förpassad till Florida – känt som pensionärsparadis och alligatorernas förlovade land, är det kanske dags att snegla på våra egna politiska och sociala problem.

Erik Åsard talar om statusängslan hos vita män i sin bok Med lögnen som vapen – Donald Trump och den amerikanska drömmens kris. Han menar att den demografiska, ekonomiska och sociala förändringen i USA de senaste decennierna utmanar den vita, kristna mannens hegemoni. Kan det vara så att samma mekanismer påverkar även oss här uppe i norra Europa.

Ökande klyftor
Nyliberalismen som förändrat det ekonomiska landskapet, med ökade klassklyftor där antalet dollarmiljonärer ökade med 10 procent, från 129 000 till 142 000 mellan åren 2018 och 2019 (World welth report 2020). I SCB:s statistik från 2019 kan man ”glädjas” åt att endast fyra procent av Sveriges befolkning lever i ”materiell och social fattigdom”. Sverige, Finland och Nederländerna är de länder i EU som 2019 redovisar lägst andel av befolkningen i materiell och social fattigdom. Hur situationen för de som omfattas av det luddiga begreppet medelklass är svårt att få fram, så här väljer jag att tiga still.

Färre jobb
Industriutvecklingen och globaliseringen – med rationaliseringar, automation, utlokalisering av produktion till ”låglöneländer” och en hårdnande konkurrens från nya industriländer (läs exempelvis Kina och Indien) – har inneburit att inhemska arbetstillfällen har vittrat bort.

Utsatta områden är ett begrepp som myntades av polisen i Sverige 2015, för att definiera förortsområden och stadsdelar med låg socioekonomisk status och med kriminell påverkan på lokalsamhället. År 2017 beräknades det att 5,4 procent eller 566 000 personer bodde i ett bostadsområde med låg ”socioekonomisk status”. Här ser vi en klassmarkör som separerar vi och dom. Oavsett vilka värderingar vi lägger i begreppet integration så har vi här en hård nöt att knäcka.

Invandring är en ekonomisk tillgång
Invandringsproblematiken är en annan av dessa frågor som delar oss i vi och de andra. Antalet fattiga, oavsett om de är mexikaner som vill uppfyllas av den amerikanska drömmen eller fattiga från Afrikas horn som är beredda att korsa ett stormigt medelhav för att finna lyckan inom EU, kommer inte att minska trycket mot gränserna i de industrialiserade länderna i Europa och Nordamerika. Här hos oss i ett glesbefolkat land med en åldrande befolkning och en minskande skattebas borde vi se dessa emigranter som en resurs och inte som ett hot (se utvandringen från ett fattigt Sverige till USA under andra delen av 1800-talet).

Den politiska polariseringen innebär att de historiskt ”etablerade partierna” ängsligt bevakar varandra från en politisk mittfåra och lämnar ytterkanterna öppna för populistiska partier och militanta extremister.

Ovanpå dessa nationella problemställningarna finns det globala miljöhotet och den pågående pandemin som bara kan hanteras utifrån stora uppoffringar av alla och envar.

Det här är frågor som varken du eller jag kan hantera själva. Här handlar det om att lokalt, regionalt, nationellt och globalt stödja en utveckling som främjar oss alla. Idag saknar vi en pedagog som Hans Rosling, som i en intervju 2016 sa ”– Känslor, det är för mycket känslor, det är felet i debatten, det saknas kunskap. Jag antar att det beror på att det finns ett stort behov av undervisning.”

Peter

Om att äga sin tid

21 01 14

Jag har privilegiet att bo på den plats där jag vill leva.

Vi köpte en gammal skola för 18 år sedan, rätt förfallen, men det blev kärlek vid första ögonkastet. Från 1889 och fram till idag, har huset haft tre ägare. Folkskola, familjen Karlsson och vi.

Under 18 år har vi renoverat huset och skapat ett hem. Först som fritidshus, sen som permanentboende. Mitt i mellan sjö och fors med skogen utanför trappan. När vi flyttade hit fördubblade vi invånarantalet i byn till fyra permanentboende. På somrarna är vi många fler, folk från Stockholm, Tranås, Braås, Skanör-Falsterbo, Växjö och Köpenhamn. Alla är vi måna om vår plats på jorden.

Under vårt yrkesverksamma liv la vi mycket tid på pendling och renovering. När arbetskompisarna pratade resor, längtade jag bara hem till skogen, platsen som jag fullt ut vill uppleva – och nu är jag här - pensionär, med egen tid. Visst, vi lever i glesbygd, vilket för med sig ett visst omak, men jag längtar inte härifrån.

Dagarna fylls med rutiner, eller plikter som vi säger. Men det är inte grottekvarnens tvång. Tiden är inte längre så mycket måsten utan handlar mer om saker jag har lust till.

Just nu upptas min tid av morgonpromenad, snöskottning, måleri, stickning, matlagning och film. Till våren ser jag fram mot att beta av några renoveringsprojekt, snickra ny snickarglädje, odla potatis, kultivera våra vindruvor - så vi kan framställa Skogslyckans Bon vin Rouge.

Men min tid har inga ramar, ingen press. Jag gör saker jag känner för.

Mina förhoppningar är att det kommande året ska bli bättre än förra. Jag längtar efter det självklara – som att träffa barn och barnbarn, möta vänner, uppleva kulturevenemang, gå på restaurang och resa – att det åter blir en naturlig del av livet.

Men jag ska inte klaga; allt för mycket. Huset i skogen har gett oss en naturlig rörelsefrihet och kraven på social distansering har inte varit ett större problem att hantera – förutom den akuta bristen på barnbarn.

Eva-Lena

Mobbade barn med automatvapen*

2021 01 09

Jag har med intresse följt debatten på kultursidorna som handlar om gangsterrapparen Yasin Byn och moralpaniken som kräver censur när han häktas som misstänkt för stämpling till människorov. Det som gläder mig är att kulturredaktionerna går på linjen att man måste skilja på verk och person.

Jag ska väl erkänna att jag inte har åldern inne för att recensera ungdomskultur. Men jag har haft ett mer än årslångt beroendeförhållande till Sveriges Radios musikreporter Mats Nileskär och hans program P3 Soul, för att lära mer om rappkulturen. För de intresserade finns hans program på nätet Den 19 maj 2019 sände P3 Soul en intressant intervju med Yasin från en av Sveriges säkerhetsanstalter där Yasin Abdullahi Mahamoud avtjänade ett straff för grovt vapenbrott.

Kända författare
Det som slår mig när moralpredikanterna tar till brösttoner och ropar på censur är att som första författare i mina bokhyllor för svenska författare står den upphöjde författaren Carl Jonas Love Almqvists samlade verk och blänker i ett blått lädersnittsband med guldtext. Almqvist – författare, journalist, präst, rektor – var också ”samhällsfiende”, giftmördare, landsflykting och bigamist.

Här hittar jag också författarpseudonymen Kenneth Ahl (Lasse Strömstedt, med erfarenhet från Härlandafängelset och Långholmens centralfängelse) som under 1970-talet roade mig och många andra med romaner om buset i Sverige. Lite längre fram i hyllans kronologi hittar jag Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou som dömdes till 10 månaders fängelse för spioneri på 1970-talet.

Att lyssna är att lära
Det som gör mig glad är att Yasin Byn, Dree Low, Einar, Adrijana, Naod med flera unga ordvrängare äger verktyg att beskriva en verklighet som är främmande för oss svennar, utan erfarenhet från byn (syftar ursprungligen på förorten Rinkeby, men som jag uppfattar det en samlingsbenämning för de 60-talet förorter svenska myndigheter kallar utsatta områden).

Jag vill vara noga med att poängtera att jag inte förespråkar någon form av brottslig handling. Men alla har en grundläggande rättighet att uttrycka sig i tal, skrift med flera uttrycksformer.

* Mobbade barn med automatvapen (MBMA) är en svensk hiphopgrupp.

Peter

Tankar kring Folkhemmet

20210104

Som barn av 1950 och 60-talet har jag i dessa moderna tider alltmer funderat kring begreppet Folkhemmet.

Den ideologiska grunden för det politiska projektet folkhemmet kan man hitta i det tyska socialförsäkringssystemet från mitten av 1800-talet. Under perioden mellan de två världskrigen talade man i Tyskland om Folkgemenskap (Volksgemeinschaft), som var lika starkt förknippat med Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (Nazistpartiet) som de socialistiska partierna.

I Sverige är begreppet Folkhemmet förknippat med Socialdemokraterna och dess dåvarande partiledare Per Albin Hansson, som myntade uttrycket under en remissdebatt 1928. Han menade ett samhälle för hela folket präglat av samförstånd och jämlikhet. Flera välfärdsreformer sjösattes i samförstånd över de politiska blockgränserna mellan 1930-talet och 1950-talet. Exempelvis allmän folkpension, bostadspolitik (under ovanstående period byggdes cirka 900 000 bostäder i landet).

1934 publicerade Alva och Gunnar Myrdahl boken ”Kris i befolkningsfrågan”, som fick enorm genomslagskraft. Här talade man om social ingenjörskonst, som fick en tydlig förankring i dåtidens sociala vetenskapsfält och i de ideologiska målsättningarna.

Folkhemstanken, hade både positiv och negativ påverkan på individnivå. Idag lever jag som pensionär, vilket ger mig möjlighet att syssla med det jag aldrig under mitt yrkesverksamma liv haft tid att göra. Vårt socialförsäkringssystem har under det senaste decenniet hjälpt mig att hanterat godartade tumörer, armbrott och hjärtklaffbyte. Jag har också haft tillgång till de flesta former av utbildning, från förskola till högskola.

Storebror ser dig
Jag har haft förmånen att hantera några kommunala arkiv och jag hämtar några exempel på hur dåtidens politik (den sociala ingenjörskonsten) direkt kunde påverka kommuninvånarna. I mitten av 1900-talet kunde svenskar ta ett ”egnahemslån” där kommunen gick i borgen för den enskilde medborgaren. I Alsterbro kommun (nu en del av Nybro kommun) tecknades dessa egnahemslån i Ålems Sparbank och när en låntagare låg efter med amorteringarna skrev banken en inlaga till kommunfullmäktige. Det fick som påföljd att kommunstyrelsens ordförande ryckte ut per cykel och konfronterade låntagaren. I nästkommande protokoll kan man läsa att låntagaren lovar bot och bättring.

När jag var liten hotade man ”stygga barn” med Barnavårdsnämnden. Min tolkning efter att ha arbetat med en handfull ärenden från ”Ersättningsnämnden” – (som hade som uppgift att ge (ekonomisk) upprättelse för de personer som under sin barndom (under perioden 1920-1980) utsatts för övergrepp eller försummelser inom samhällsvården) – är att föräldrarna var minst lika rädda för att inte uppfostra sina barn på ett sätt som var acceptabelt för de lokala sociala ingenjörerna.

Nostalgiskt skimmer
Folkhemstanken förlorade succesivt sin ideologiska lyskraft på 1960-talet i och med den växande individualismen, vänsterrörelsen som formades kring en ”ungdomsrevolt” och motstånd mot USA:s krig i Indokina. Dödsstöten för den kollektiva tanken där ordet solidaritet var ett nyckelbegrepp var Svenska Arbetsgivarföreningens (SAF – idag Svenskt Näringsliv) kampanj 1979 ”Satsa på dig själv”. Här ser vi födelsen av börshajar, räknenissar, avreglering av banksystemet och Folkhemmet reduceras till ett nostalgiskt folkminne – gott eller dåligt är en fråga om ideologi och social identitet.

Idag ser vi globaliseringens baksida, en bostadsmarknad i händerna på de fria marknadskrafterna, sociala skyddsnät som monteras ner, politiska ideologier som saknar tydlig identitet och trängs i mitten av det politiska spektrumet. Den nyliberalistiska ideologin, som förespråkar skattesänkningar och en statsmakt som ”bara” ska hantera polis, domstolsväsende och militär, har inneburit att det jämlika samhället har fått vika för ökade klassklyftor.

Den postindustriella utvecklingen, med automatiserad produktion och rationaliseringar, innebär att stora dela av befolkningen har tappat sin identitet och status, vilket bäddar för auktoritära ideologier i Sverige, i Europa och kanske tydligast i USA – som i dagarna kanske går sin viktigaste politiska match sedan självständighetsdeklaration 1776.

Till allt detta ska vi lägga den självförvållade miljökrisen som vi står mitt uppe i och som just nu överskuggas av en turbomatad säsongsinfluensa (covidpandemin).

Självdeklaration
Ovanstående noteringar är ett försök att definiera grunderna för det fotoprojekt jag arbetar med som rör min syn på Sveriges utveckling från då till nu.

Peter

Vivian Maier

2020 12 20

Som så många andra fotografer tappade jag hakan första gången jag såg BILDER tagna av den fullständigt okända fotografen Vivian Maier. Ett tag var jag förhäxad. Vem var hon, var kom bilderna ifrån och varför hade jag aldrig tidigare sett något från hennes enastående produktion.

En efter en föll puzzelbitarna på plats. En text här, en dokumentärfilm där och en övergripande presentation på nätet. Nu senast ett besök på galleri Fabriken, i Bästekille, några kilometer utanför Kivik, där drygt 200 av hennes bilder visades mellan den 27 juni och 1 november.

Om du inte känner till den här fantastiska fotografen föreslår jag att du söker på hennes namn på nätet.

Det finns några saker som gör den här kvinnan extra intressant:
• Hon fotograferade oavbrutet mellan tidigt 1950-tal och sent 1990-tal
• Hon försörjde sig som barnflicka (nanny) under 40 år hos välbeställda familjer i Chicago och New York
• Det sägs att det finns runt 100 till 150 tusen negativ i Vivians arkiv. Men att hon bara framkallde cirka 2 000 bilder under sin livstid. Min tolkning är att hon var mer intresserad av fotograferandet än av resultatet
• Bilderna blev publika när hennes livsverk såldes på auktion för några hundra dollar till John Maloof
• Främst är det den oblyga närheten till sina objekt som fascinerar en före detta pressfotograf. Samtidigt är hon en mästerlig kompositör av bildelement, som hon många gånger laddar med en stor portion humor
• Många mer eller mindre kända fotografer har stått med kameran framför en reflekterande yta. Men få har lyckats förena spegeln, kameran och porträttet på ett så effektivt sätt som fröken Maier

Sedan är det roligt att höra rösterna från de barnen som hon var med och fostrade. Berättelserna om de äventyr utanför de sömniga förorterna i Chicago och New York som Vivian tog med sina skyddslingar på, verkar blivit personlighetsdanande hos flera av de nu vuxna barnen som är intervjuade i dokumentären Vivian Maiers bildskatt.

Peter

Pluralis majestatis

2020 12 17

Läste en text i dagens Dagens Nyheter med rubriken ”Jag anser att vi har misslyckats”. Det är majestätet som uttalar sig om vad han anser om hanteringen av den pågående Pandemin.

Jag kan inte låta bli att fundera på det han säger. Det personliga pronomet vi kan ha en liten annan mening när hans höghet använder det, till skillnad mot när vi vanliga dödliga säger vi och menar något i stil med ”du, jag och de andra i gänget”. Att använda pluralis majestatis är helt grammatiskt korrekt att använda om du är kung, statsöverhuvud eller liknande och säga vi när man talar om sig själv.

Om det är så vi ska tolka citatet, att hans vi betyder ”Jag anser att jag har misslyckats” så är allt okej och skogarna är gröna. Jag är inte den som ska kritiseras Carl Gustafs hantering av coronakrisen. Pandemins omfattning borde göra oss alla lite ödmjuka.

Men är tolkningen att han inte utnyttjar sin rätt att tala om sig själv i pluralis majestatis så är det en annan femma. Då måste vi se vi i en mer ursprunglig betydelse. Kan det då vara så att vi:et ska tolkas som staten Sverige, fosterlandet, vi i toppen som har makten – vi, landets främste representant – då kan man nog ana ett möjligt brott mot regeringsformen och riksdagsordningen.

Antingen lämnar regeringschefen/statsministern officiellt över ordet till en av landets största influensers och tillåter att han uttrycker sin mening om ditten och datten eller så låter han utvärderingen av det största influensautbrottet sedan Spanska sjukan skötas av parlamentariskt tillsatta utredare, med kompetens att bedöma var, när och hur moder Svea har misskött coronvirusets härjningar.

Peter

Oh Gloria Mundi

2020 12 16

Det är väl rätt tid, plats och person att säga att jag sitter som en tomte, mitt i skogen, med skägget i brevlådan. Strålglansen, eller coronan som man så populärt säger är väl ingen ljuspunkt i vintermörkret. Men Eva-Lena och jag har det inte allt för svårt med social distansering – det är ett par kilometer till närmaste granne, veckohandla fungerar bra online och väljer man tid är det inte så mycket folk på systemet.

Det är värre för gammelfarmor, ensam i en tvåa och de enda besöken kommer från hemtjänsten. Det är definitivt en utmaning att hålla hennes humör över fryspunkten.

Och så klapprar julen snart på dörren. Den unga familjen i Göteborg får hanteras över nätet och Gammelfarmor får muntras upp med en hemlagad jultallrik, lite klappar och en dunk rosé.

Måste medge att det är svårt för en inbiten julsabotör att erkänna att det inte är lika kul att fira jul när barnbarnens förväntan ska förmedlas via webb. Men Eva-Lena och jag har fullt upp – skinkan ligger i lake, lutfisken lutar åt vänster, köttbullarna är trillade, senapen rörd – och tomten har fått visum att fritt röra sig över tomtgränsen.

Kanske lite svagt gränstänjande i mellandagarna – frivillig karantän, social distans, mycket frisk luft och handsprit, så blir det nog bra med det också.

Jag som ni förstår, så är det en ny gubbe som har sällat sig till de gnälliga gubbarnas skara här på nätet.

Väl mött och ta det lugnt, det blir en redig jul nästa år.

Peter